Jag har tappat den där känslan

jag kände när jag gick från arbetsförmedlingen sist. Då när jag nästan dansade hem. Idag känner jag bara ingenting. Inte panik, inte glädje, just bara ingenting. Jag känner väl att verkligheten börjar springa ikapp mig. Idag har jag sökt mina 2 första jobb iaf. Det känns verkligen som ett heltidsjobb att söka jobb. Calle undrade häromdan hur jag kan vara så positiv när jag inte gör något åt det. Tror du att någon kommer komma med ett jobb till dig frågade han. Det sjuka är att jag tror ju typ det. Gärna på silverfat också. Det är nog dags att vakna upp nu. Jag måste försöka ta mig ur min rosa bubbla. Jag vill inte spräcka den helt för den är ju en del av mig. En drömmare..